Hoppa till huvudinnehåll

Sign. Lillasyster undrar hur man ska orka som anhörig

Min eller någon anhörigs psykiska hälsa
Fråga

Hej!

Jag har en bror som lider av svår schizofreni sedan ca 40 år. Våra föräldrar tog hand om honom väldigt mycket , även om han de sista åren bott i egen lägenhet.  Våra föräldrar är nu båda döda. Hela livet har kretsat kring hans sjukdom sedan han insjuknade och den tog helt över barndomshemmet. Övriga familjen har fått anpassa sig och vi syskon flyttade alla hemifrån så fort vi bara kunde. Vi syskon (alla yngre än honom) har fullt upp med egna familjer och jobb osv men han förstår inte det. Vi bor också långt ifrån vilket gör det svårt. Han har inte sjukdomsinsikt och har storhetsvansinne, paranoia mm och ett STORT behov av att älta och prata.

Han är i perioder  mycket elak verbalt mot oss andra, och det var mycket tungt med detta i samband med att våra föräldrar gick bort. Han bor ensam och förväntar sig att vi ska ställa upp för honom. Vad har samhället för ansvar för honom? Vi orkar snart inte med honom längre då han är mycket självcentrerad och tål inte att bli emotsagd. Nu närmar sig jul och ingen av oss vill orkar längre ha honom en hel julhelg. Hur ska vi orka? Vi har ju egna barn med behov också. Han skulle behöva in på nåt boende men då han inte själv vill, så…Han minns inte heller alla elakheter han vräker ur sig, och  lever helt i en fantasivärld där han ska bli nåt stort. Vår bror är idag i 60-årsåldern och förtidspensionärer sedan många år.

 

 

Svar

Hej!

Tack för din fråga! Du beskriver med tydlighet en svår och jobbig situation som jag vet att många anhöriga runtom i Svenskfinland delar med er, så du lyfter ett angeläget dilemma. Att leva med en närstående som pga. sin sjukdom agerar gränslöst och i brist på sjukdomsinsikt blir väldigt krävande och tungt och tär på alla relationer i familjen. Din släkting är myndig och har självbestämmanderätt om hur han vill bo och leva så det går inte att tvinga honom till något. Förstår så väl att ni tänker att han troligen skulle ha det bättre och tryggare, mer sällskap på ett boende, att den tanken springer ur omsorg, men där kommer självbestämmanderätten emot. Vad ni kan göra är att sätta gränser för er själva och begränsa kontakten, er släkting har en sjukdom och har inte förmågan att begränsa sig, därför är det viktigt att ni funderar på hur ni vill att umgänget och kontakten skall se ut, det har ni rätt att göra. Fundera på hur kontakten med honom kunde se ut så att den blir i sådan form och på en sådan nivå att det känns ok för er. Kan ni t.ex. komma överens om att ni rings en gång per vecka en viss dag och inte mera än så, kan besök t.ex. över julen, innebära ett par timmar och inte hela helgen?! Ni behöver tänka på att också ta hand om er själva och de egna familjerna för att orka.

Vill till sist tipsa om föreningen FinFami i Österbotten dit man som anhörig kan vända sig för råd och stöd:  https://www.finfamiosterbotten.fi/stod-och-radgivning/

 

Mvh, Camilla R-N

Lägg till ny kommentar