Signaturen A-K frågar: Hur ska jag må bra som anhörig?
Min nära vän har lidit av depressioner och ångest i tiotals år. Nu i efterhand kan man konstatera att det tagit honom i ca 20 år från de första symptomen till att han fick diagnosen medelsvår depression vid ca xx års ålder. Och ännu några år längre innan han fick påbörja regelbunden psykoterapi. Det har han nu rätt till via FPA och upplever att det hjälper och stöder honom otroligt mycket att få prata med egen bekant psykolog varje vecka.
Förra vintern blev min väns depression och ångest återigen värre. Han levde i ett parförhållande där även hans särbo hade stora problem med mental ohälsa. Särbos utmaningar belastade min vän alldeles för mycket, han som redan annars har det jättejobbigt, särskilt på vintern för han lider av kamosdepression. Han kan knappt ta hand om sig själv då så han hade absolut inte resurser att stöda en annan. Vännen min påbörjade psykmedicinering i vintras vilket har hjälpt honom. Nog att han hade klarat sig utan mediciner och bara med psykoterapi i flera år. Han var flera veckor sjukskriven i vintras vilket inte hade hänt förr. Kortare sjukskrivningar har han dock haft även tidigare under den mörka årstiden men förra vintern mådde han sämre än någonsin förr. Parrelationen och särbos mentala ohälsa tog verkligen på hans krafter.
Nu på våren tog min väns utmanande parrelation slut. Återigen är min vän sjukskriven, eventuellt för att det ändå var jobbigt att skilja sig trots att han på många sätt kände sig lättad efter att förhållandet tog slut. Han har fått hjälp av sin läkare och sin psykolog, hans medicindos har höjts lite och hans mående har blivit bättre vilket är skönt. Han kommer säkert att kunna återvända till arbetet snart.
Jag har funnits med i min väns liv och i den här depressions berg-och-dalbanan i många år. Det som står klart för min vän och för mig som hans närstående är att vännen min mest säkert kommer att leva med någon sorts mental ohälsa och depressioner resten av livet.
Depressionen har blivit kronisk. Hans mående kommer att variera.
Jag har varit nära att ge upp vår vänskap flera gånger, upplevt att vännens situation och depression belastar mig så mycket att jag inte orkar mera, att även jag löper stor risk att insjukna mentalt. Jag vet nu att det är rätt så vanligt. Anhöriga och närstående till en med depression löper förhöjd risk att själva bli deprimerade.
Min vän har varit väldigt emot att jag kontaktar andra som känner honom för att jag skulle få stöd och skulle få ventilera saker och ting då de börjar kännas för jobbiga för mig att hantera ensam. Jag känner inte riktigt andra som känner honom... Vännen min är starkt introvert och träffar sina vänner och kompisar helst på tu man hand men ändå känns det lite sjukt att jag under så många års tid inte har träffat andra som känner min vän. Verkar även vara svårt för honom att tillåta att jag söker hjälp hos någon sådan här förening. Är det vanligt? Att en som lider av mental ohälsa vill kontrollera sina nära och kära och hindra dem från att söka stöd och prata? Antar att det har med skam att göra? Det att man har behov av att tiga och se till att även andra tiger? På något sätt har vännens mångåriga psykoterapi inte lyckats få bort detta skam och behov att förbli tyst?
Jag tror inte jag orkar vara hans vän och finnas till för honom i framtiden om jag ska vara tyst och ensam med hans utmaningar. Det har jag sagt åt honom också. Att även jag behöver stöd och någon att prata med ibland.
Han verkar tycka att det räcker att han får hjälp i sin depression och det att jag vet att han får hjälp och kan lita på att han klarar sig. Det tycker inte jag, jag är inte han och mina utmaningar ser annorlunda ut. Min vän påverkas av sin depression trots den hjälp han får och då påverkas även jag av hans mental ohälsa om jag stannar i hans närhet.
Känns väldigt sorgligt om vi inte kan komma överens om att jag har rätt till att söka hjälp och stöd i en sak som nog har även med honom att göra. Om vi måste ge upp vår nära och långtida vänskap för depressionens skull. Och för att min vän inte alls kan prata om den. Jag hoppas verkligen att vi hittar en konsensus och en gemensam lösning.
Upplever att han har mått väldigt bra av att ha mig som vän och även jag har så mycket fina minnen av den. Vänskapen har skänkt oss mycket glädje, mening, närhet och tillhörighet.
Tack
Signatur: A-K
Hej!
Tack för din fina text om en lång vänskap med många utmaningar! En vänskap som du beskriver att innehåller mycket glädje, mening och tillhörighet men som kräver mycket av dig i perioder och som tär på krafterna. Där borde du i din tur få stöd. Och du har all rätt att själv söka stöd och hjälp för att orka, jag tycker det är rätt egoistiskt av din vän att inte godkänna detta behov som du har.
Tyvärr är det nog ganska vanligt att det blir just såhär, och den största boven är nog skammen som finns kring psykisk ohälsa som blir ett hinder för öppenheten. Din vän vill hålla sitt mående inom en så liten krets som möjligt. Till sjukdomsbilden hör ofta en viss misstänksamhet, otrygghet och isolering som kan göra att man har svårt att lita på andra.
Det är precis som du konstaterar att närstående till personer med psykisk ohälsa själva har en förhöjd risk att börja må dåligt. Vanligt är att man som närstående lider av samvetskval, det kan finnas en sorg med i bilden och man har tankar och frågor som man behöver få ventilera med andra. Så det är jätteviktigt att du tar hand om dig själv!
Du får tänka att det du behöver och söker stöd för, är att få ventilera dina känslor, tankar och funderingar. Det gör du för att du skall orka bära problematiken i er relation och för att inte börja må dåligt själv. Det är ett grundläggande behov vi människor har att vi behöver få dela svåra saker med andra människor. Det finns en mängd olika intresseorganisationer som finns till av just den anledningen att man vet att människor som har något gemensamt (i detta fall som anhörig) behöver varandras kamratstöd. Information, samtalsstöd och anhörigträffar är en jätteviktig sak för den som själv i sin tur ska fungera som ett stöd. Jag tycker inte att du behöver känna att du ”går bakom ryggen” på honom på något sätt genom att söka stöd hos en anhörigrådgivare eller en samtalsgrupp. Finns ingen anledning, eftersom du, precis som i den här texten, kan diskutera kring din oro och dina tankar på ett allmänt plan. Det är ju dessutom så att t.ex. en rådgivare/terapeut har tystnadsplikt och träffas man i grupp med andra anhöriga så brukar man vara diskret med det som sägs.
Då det gäller att ta kontakt med hans övriga vänner, så är det förstås knepigt ifall han helt motsätter sig något sådant. Eftersom du försökt resonera kring saken men inte kommit någon vart så får du nog acceptera det faktum att han inte vill. Sök stöd hos en rådgivare och/eller samtalsgrupp.
Jag tycker att du skall ta kontakt med Svenska Österbottens anhörigförening som finns i Vasa. Det är en förening som jobbar med att stöda anhöriga och nära till personer med psykisk ohälsa. De ordnar också anhörigträffar och samtalsgrupper och erbjuder stödsamtal och par- och familjesamtal. Kontakta anhörigrådgivare Malin Knip på tfn: 050-409 9977 (bäst anträffbar torsdagar och fredagar) Söaf hemsida: http://www.soaf.fi/
Anhörigrådgivare finns också på FinFami i Vasa,
Eva Hanses , Tfn: 044-2000 733, eva.hanses[at]finfamipohjanmaa.fi
FinFami brukar också ordna samtalsgrupper för anhöriga.
Ta hand om dig!
Mvh, Camilla
Lägg till ny kommentar